Ännu ett grymt band som jag gått och kärat ner mig i, Florence Welch har en helt underbar röst! Förutom "Dog days are over" så är dessa två mina favvisar :) Nu ska jag pyssla lite med en present till min kära vän Frida som fyller 18 på söndag.

Ha en bra dag ♥ 

Det har varit tyst från min sida sen jag kom hem, jag har haft en paus från bloggen kan man säga. Eller rättare sagt vet jag inte om jag ska fortsätta blogga. Det är ju kul att ha och se tillbaka på, men det är ganska tidskrävande också. Just nu känner jag inte att jag har så mycket intressant att skriva om.

Jag har funderat på vad jag ska hitta på nu i vår/sommar. Man kanske skulle ta en rolig kurs på folkuniversitetet? Tenta av engelskan? Plugga ikapp spanskan? Det finns en hel del på kartan, jag har ju en massa tid över om man säger så. Överst på listan står nog jobb i alla fall. Jag vill gärna jobba, men vet inte exakt med vad. Helst ska det ju vara något som jag är lite intresserad av och som jag känner tar mig framåt och inte bara ett tidsfördriv. Därför söker jag inte bara allt jag kan komma på, men det kanske är att vara för kräsen.

Är det någon som har något tips på jobb jag kan söka?

massa kramar <3

Bilder från promenad och kundvagnsåkning med Ejdan. Stockholm är så himla fint nu med all snö:)

Såå ja! Nu sitter jag hemma på rummet igen. Massa mys med pojken i helgen har gett mig lite tid till att städa, för städa måste jag. Rummet ser för täskigt ut eftersom att syrran bott här när jag var borta och eftersom vi renoverar vardagsrummet här på nedrevningen har hälften av möblerna parkerats i mitt rum, gillas inte. Jag har inte ens börjat att packa upp väskan än, efter fyra dagar.. ganska bad! Dax att sätta igång nu.

Hejhej! Nu sitter jag på flygplatsen i Lynchburg och väntar på att få boarda planet. Det är ett sånt där litet skitplan som känns som att det ska krascha hela tiden, haha! Litet läskigt. Allt verkar vara i tid i alla fall, så jag får hoppas att allt går bra och att mitt bagage klarar sig hela vägen, till skillnad från Ejdans.

Vi hörs när jag är i Sverige igen, eller kanske New York, vem vet ;)

Det har varit ganska tyst från min sida den senaste tiden, det är jag väl medveten om. Jag har haft mycket att tänka på och reflektera kring. Eftersom jag mest gått runt och funderat hela dagarna har det inte funnits så mycket annat att blogga om. Jag har funderat kring min situation här, vänt och vridit på allt och tänkt ”tänk om” kanske lite för många gånger. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att lämna USA och komma hem till Sverige.

Anledningarna till detta belut är många och ni som läst min blogg ett tag vet säkert många av dom redan. Jag har varit så öppen som möjligt i min blogg, men samtidigt finns det så otroligt mycket som jag varken kunnat, haft tid till eller velat skriva om. Människor här som påverkat mig, både positivt och negativt, men som jag inte vill nämna i bloggen.

Jag vill att alla ni ska förstå att detta inte är ett "hektiskt" beslut som jag bestämt över en natt. Jag inte åker härifrån pga att jag är upprörd eller ledsen över någonting just för tillfället. Det handlar inte om att Ejdan var här på besök till exempel, vilket säkert är lätt att tro och säga. Vi hade gjort klart för oss när han var här och när han åkte att vi skulle klara detta, och så är det med den saken. Det handlar mer om att jag varit nedstämd under en längre tid. Jag känner att jag är klar här nu. Jag har gått igenom mycket. Förutom att jag lärt mig mycket om USAs kultur och språk så har jag blivit mognare och starkare som person, jag har lärt mig att handskas med människor som är helt olika mig. även fast det har varit grymt jobbigt så åker jag härifrån med ett leende på läpparna, för all ”skit” som hänt mig har visat mig själv hur stark jag är och kan vara om jag bara kämpar på och har rätt inställning.

Jag är glad att jag stannade kvar förra gången jag ville åka hem (i höstas) då jag inte kommit tillrätta med någon familj, för det var bara början och jag har kommit så långt sedan dess. Då lovade jag mig själv att ge detta en chans till. Jag kan säga att jag gett det här utbytesåret ”en chans till” varje morgon då jag klivit upp ur sängen. Men efter händelsen med organisationen känner jag att det får vara nog. Som en vis person sa; ”det måste finnas en gräns för hur mycket skit man kan ta”. Den gränsen korsades när jag var tvungen att ta vuxenrollen under flera telefonsamtal med en kvinna från organisationen. Jag var tvungen att vara den tålmodiga och resonliga, medans hon var den gapande, hysteriska ”tonåringen”. Ungefär där fick jag nog, jag vill inte ha med dom att göra längre.

Och det kanske stämmer att jag hade utvecklats ännu mer om jag stannat hela året ut. Jag vet att jag hade klarat det, om jag bara velat. Problemet är att jag inte vill utsätta mig för det här längre. Just nu har jag 0 motivation till att kämpa på i skolan, hålla humöret uppe för alla i min omgivning när jag själv mår så dåligt inombords. Ska jag stanna så ska det vara för min skull, och när jag seriöst funderar på om jag behöver träffa en psykolog efter detta så är det inte längre för min skull.

”Sara skriver bibel”, haha! Om någon orkat läsa hela vägen hit ska ni få en medalj av mig, typ. Poängen med detta är att få skriva ner hur jag verkligen känner. Det vore ju även skönt om det var några som faktiskt läste också så att jag slipper förklara allt om och om igen. Jag vill heller inte att någon ska tycka synd om mig. Det är verkligen inte synd om mig. När jag tittar tillbaka har jag haft en bra upplevelse och jag ångrar inte för en sekund att jag åkte hit. Visst hade kanske Australien eller något annat mer liberalt land varit roligare och mer passande för mig, men det är lätt att vara efterklok. Hur skulle jag veta hur det skulle bli här om jag aldrig chansat. 

”What doesn’t kill you makes you stronger”.  

En blandning mellan Ejdans tokiga idé att fotas i en fotoautomat i Lynchburg köpcentrum och min skiss till "skulptur"-objekt i skolan, se så det kan bli!

"..Kärleken är inte ett intellektuellt beslut. Man kan inte leta upp den eller hålla fast den eller fly från den. Den kommer och går efter sin egen vilda vilja, helt bortom vår kontroll. Det enda vi kan göra är att känna igen den när vi känner den, och försöka njuta av den så länge den varar."

-Jenna Jameson

Sarah Polowykow. Mitt största och enda genuina stöd jag har här i USA. Hon är tjejen som lyser upp vardagen med sin närvaro. Hon får mig nästa alltid att känna hopp. Även om allt är skit så säger hon "But Saaaraa, you don't caaare!" Hon är så nära min egna situation som man kan komma och därför är det lätt att lyssna på hennes råd då hon förstår mig. Jag är så glad att jag träffade den här tjejen, utan henne att jag inte suttit här nu utan varit påväg hem, jag hade inte haft någon anledning till att stanna kvar. Jag kan ärligt säga att jag älskar dig Sarah, din personlighet, ditt skratt och till och med din fransk/engelska dialekt, haha!